Att kliva över en tröskel

Joanna Zawieja

STRATEGi

Konstprogram Backaplan, 2025
Gestaltningsstrategi Viskans park, 2023
Förstudie Borås nya konstmuseum, 2023
Förstudie Sveriges museum om Förintelsen, 2023
Vad gör en park? Strategi för offentlig konst i folkparker, 2020–22

OMBYGGNAD

CURATing i urval

redaktionellt arbete

texter i urval

Att kliva över en tröskel

essä i antologin Offentligt minne, offentlig konst, 2022

→ PDF in English

Hösten 2021 stängs Al Madhafah/The Living Room, konstverket i det gula huset på Prästholmen i Boden som under tre års tid har tagit formen av ett halvpublikt vardagsrum. Själva rummet syns fortfarande på håll som ett uppglasat hörn i husets bottenvåning. De rumshöga fönstren från golv till tak monterades speciellt för verket, så att alla de middagar, storkok och möten som ägde rum här blev synliga för förbipasserande. Vardagsrummets hjärta var en stor rund matta och sittkuddar med broderade arabiska fraser. Nu ska fönstren frostas och rummet återgå till Migrationsverkets förvaltning för att igen bli till boende för asylsökande likt resten av husets lägenheter.

Verket Al Madhafah/The Living Room av arkitekten och konstnären Sandi Hilal var en plats mellan det offentliga och privata, ett halvpublikt rum som utmanade rollerna som gäst
och värd, och som tittade på värdskapets politiska innebörd. Jag var själv gäst i vardagsrummet återkommande gånger i min roll som curator för projektet och arkitekt på Statens konstråd. Främst i början, då vardagsrummet fortfarande sökte sin form
och organisation, innan pandemin gjorde det svårt att ta emot långväga besök.

Genom verket föreslår Sandi Hilal sätt att se på och praktisera värdskap som en rättighet. Det konkreta värdskapet i vardagsrummet skiftade i beskaffenhet och skepnad – för det mesta hade den då asylsökande arkitekten Yasmeen Mahmoud nyckeln, satte på teet och lät dörren stå öppen. På lördagar tog andra på sig värdens roll, allt som oftast Bodenbor i väntan på asyl, då de använde vardagsrummet för att bjuda in till öppna middagar på
olika kulinariska teman. Ibland anordnade Mahmoud och boende i huset luncher dit stadens politiker bjöds in. Återkommande hölls mer organiserad verksamhet, som kurser och formaliserat kunskapsutbyte. Vad som konkret ägde rum ändrades över tiden i ett organiskt undersökande av rätten att ta en roll och en plats i anspråk, för att sedan dela den med andra. Värdskap, en till synes vardaglig handling, blev här i entrén till asylboendet en genomgripande akt – ett sätt att bygga gemenskaper och göra sig synlig som politiskt subjekt med sin egen historia och agens. Att göra sig en plats i samtiden och skriva in sin närvaro i framtiden.

Al Madhafah/The Living Room lyfter frågan om vilka offentligheter som får stå symbol för ett större nationellt ”vi” och vems historia som skrivs in i majoritetssamhällets kollektiva
minne. Det är frågor som står i direkt förhållande och förhandling med den samtida demokratins förutsättningar. Även om Al Madhafah/The Living Room inte explicit är minneskonst, så speglar verket flertalet av de ämnen som aktualiseras i övriga texter i den här publikationen. Sandi Hilal själv är tydlig med verkets uppdrag – hon skriver hur hon genom offentlig konst vill skapa platser där svåra samtal kan föras och där det offentliga öppnas upp för ett bredare deltagande. Vardagsrummet som en halvpublik plats blir här intressant då det laborerar med gränserna för det offentliga och privata, och provar hur gränslandet däremellan kan skapa angelägna rum.

Problematisering av motsatsförhållandet privat/offentligt går som en röd tråd genom feministiskt färgad arkitekturteori, och har varit betydande för mig i arbetet som arkitekt och curator. En för mig viktig och i det här sammanhanget relevant referens är den amerikanska feministiska tänkaren bell hooks – speciellt hennes texter kring hemmet som en plats för motstånd. hooks har belyst hur privata och halvprivata rum som platser kan föda och forma nya offentligheter. Hon skrev återkommande om ”hemplatsen” (”homeplace”) från amerikanska svarta kvinnors perspektiv och beskrev hur hemplatser ger rum för subjekt att ta form och växa, hur de skapar ett livsnödvändigt utrymme för
läkning av sår som tillfogats genom rasistiska strukturer, och hur de möjliggör att vissa, i offentligheten annars undanträngda, gemenskaper kan byggas.

hooks problematiserar och nyanserar idéen om en neutral offentlighet, och belyser på ett konkret sätt vikten av ett eget rum för att förmå forma en röst. I dag kan hooks reflektioner kring hemplatsen färgas av samtidens polarisering med enklaver av halvprivata digitala rum. Det gör frågan om värdskap än mer brännande: Al Madhafah/The Living Room kan läsas med hemplatsen i åtanke, men i verket finns ytterligare en rörelse som är värdskapet och uppmaningen till omvärlden att kliva över en tröskel, ta rollen som gäst och åtminstone för en stund lämna över tolkningsföreträdet.

Al Madhafah/The Living Room är inte ett rumsligt förslag, utan en gestaltning av en roll och en rättighet. Snarare än materiellt är det här bygget relationellt, när det väver fram en gemenskap och ett sammanhang att tala från. Med det sagt erbjuder verket också en lins att blicka genom på samhällets gränsdragningar, och det riktar uppmärksamhet till frågan om det offentliga i offentlig konst. Vilken offentlighet springer konsten ur, och vilken
riktar den sig mot? Hur kan offentlig konst expandera vårt arv av berättelser och ge plats för kroppar som traditionellt inte representerats i det offentliga? Den frågan har varit ledande i mitt arbete, och präglade bakgrunden till Hilals uppdrag
i Boden.

Tillbaka till Boden – staden som fram till nyligen byggde sin identitet kring ett krig som ännu inte ägt rum. Långsamt ändras nu narrativet, när den gröna energins etablering i Norrbotten åtföljs av stegrande huspriser och ett växande behov av arbetskraft. Men så var det inte hösten 2016, när jag och min kollega Marti Manen först besökte Boden tillsammans med Sandi Hilal. Vi hade bjudit in Hilal till ett samarbete för att utveckla ett offentligt verk på Prästholmen i Boden. Bakgrunden till uppdraget var en projektserie där Statens konstråd öppnat upp för civilsamhället att ansöka om de ville initiera konstnärligt arbete på platser kopplade till miljonprogrammets bestånd. Från det statliga perspektivet var utlysningen en ansats för att skapa offentliga konstverk i samverkan med ett intresserat civilsamhälle, och att öppna upp formuleringsprivilegiet kring var i landet, på vilka platser och kring vilka teman, som ett sådant arbete skulle äga rum. En mångfald olika offentligheter, begär och agendor framträdde på de 15 platser där dessa konstverk kom att utvecklas. Som så ofta när det kommer till offentlig konst utspelades verkens tillblivelse mitt i samhällets alla rörelser och friktioner i rum där ständig omförhandling pågår, allt som oftast från asymmetriska maktpositioner. Att just staten, mer specifikt kulturdepartementet, initierat projektserien var inte utan betydelse. Det ledde till att dörrar som annars varit svårforcerade för det lokala civilsamhället öppnades, men också till intensiva debatter om stigmatisering av platser och instrumentalisering
av konst. Inte minst då kulturdepartementet formulerat ett av målen med projektserien som ”att främja vidareutvecklingen av kultur- och demokratifrämjande insatser i vissa bostadsområden med lågt valdeltagande”.

I just Sandi Hilals arbete fick staten, eller mer precist bilden av mig och Marti Manen som statens representanter, en produktiv roll i att bygga upp narrativet. Vi bjöd in Hilal till samarbetet utifrån hennes erfarenhet av att arbeta praktiskt och teoretiskt med frågor som rör migration, tillfälliga offentligheter och utforskande rum för gemensamt lärande, ofta genom kollektiva samarbeten. Jag hade fått kännedom om att hon var på väg att flytta till Sverige och såg att hennes erfarenhet och blick skulle tillföra arbetet i Boden ett angeläget perspektiv, inte minst då ansökan från lokalt håll lyfte frågan om platsens arkitektoniska utmaningar och en önskan om att skapa en plats för
kunskapsutbyte.

Det första mötet med Boden och Prästholmen blev smärtsamt präglat av avståndet mellan stadens etablerade berättelse och rösten hos de nya bodensare vi mötte. Det var inte de asylsökande i det gula huset som sökt om att få samarbeta med en konstnär, utan den lokala konsthallen Havremagasinet, Försvarsmuseet och det kommunala bostadsbolaget BodenBo.

Vår första dag i Boden tillbringade vi på en guidad bussresa bland ruiner och fortifikationsbyggnader, praktfulla rester efter en militär verksamhet i staden som fram till 1990-talet hade varit stängd för utlänningar. ”All denna ansträngning och inget
krig kom”, som guiden nostalgiskt kommenterade resan. Det nostalgiska sentimentet gällde också alla de starka gemenskaper som uppkommit i dessa bunkrar – en samvaro som trots sin slutenhet hade utgjort nerven i det lokala samhället. Staden som alltid tagit emot nyanlända, om än i formen av värnpliktiga, har i dag allt fler invånare med krigsupplevelser från andra platser och kontinenter. Frånvaron av deras röst på vår arrangerade turné förstärkte den museala stämningen. När vi kommande dag besökte det gula huset framträdde klyftan än mer. I rum efter rum bjöds vi på te och fick höra samma historia: ”På sommaren finns en gräsmatta utanför det gula huset, där kan man tillbringa dagen och träffa varandra. Men nu i november finns det inga andra. Nu är mörkret tungt och ensamheten svår.” Vi träffade många den dagen i olika stadier av uppgivenhet.
Gemensamma utrymmen i huset saknades och den långa asylprocessen med begränsade möjligheter till engagemang i övriga samhället ökade känslan av isolering. Bilden förändrades när vi i slutet av dagen hittade fram till Yasmeen Mahmoud och Ibrahim Muhammad Haj Abdullah i en lägenhet i en annan del av Boden. Mahmoud, som studerat arkitektur i Ar-Raqqa, hade varit i Boden i över ett år och bestämt sig för att stanna. Med sitt vardagsrum som bas engagerade hon sig i att bygga nätverk och stötta andra nyanlända. Vi välkomnades som självklara gäster i Mahmouds vardagsrum med en öppenhet och värme som fick Hilal att referera till detta möte som en omkullkastad situation – flyktingparet vägrade att spela den evige gästen utan tog på sig värdrollen och bjöd in utsända från ”the Swedish government”. Mötet blev startpunkten för verkets narrativ. Det var Yasmeens Mahmouds och Ibrahims Muhammad Haj Abdullahs engagemang och agens, likväl som deras faktiska vardagsrum, som satte värdskapet i verkets fokus. Mahmoud kom att bli vår samarbetspart och fick en central roll i att utveckla organiseringen och omsorgen av vardagsrummet i det gula huset.

Den praktiska förvaltningen av Al Madhafah/The Living Room formades över tid genom fortlöpande diskussioner om nycklar, scheman, städning och inköp – praktiska detaljer avgörande för ett gemensamt ramverk. Al Madhafah/The Living Room var å ena sidan ett rum som sökte andra organisationsformer, å andra sidan möjliggjordes verket av offentliga konstinstitutioner med tillhörande byråkrati och projektbaserade finansieringsformer. Många av tankarna kring värdskap artikulerades under utvecklingen
av denna praktiska förvaltning. Marinerad i den svenska individualismens praxis var jag själv initialt en förespråkare av ett bokningssystem likt den gemensamma tvättstugans, för att alla i huset åtminstone på pappret skulle få samma rättigheter och skyldigheter. Men detta förslag förbisåg värdskapets möjligheter, mandat och ansvar: Hur vardagsrummet behövde en tydlig avsändare i rollen av en värd för att fungera som en plats där gemenskaper kunde ta form. Den fysiska manifestationen av Al Madhafah/The Living Room blev så nyckeln till rummet, likväl som självaste vardagsrummet.

I Boden är nu Al Madhafah/The Living Room stängt, men samtalen fortgår i andra rum; Yasmeen Mahmoud fortsätter vara värd för lördagsträffarna, nu på ABF och i sitt vardagsrum hemma. För Sandi Hilals del har arbetet med verket fortsatt i andra former
på nya platser och sammanhang. Själv skriver jag denna text från Stockholm som representant för en statlig institution, visserligen med egna erfarenheter av att vara gäst och värd i detta land, men i denna text med blicken riktad från curatorns håll. Och även om jag inte kan återberätta alla de historier som fyllde vardagsrummet i Boden, så kan jag lyfta verket som en reflektion i relation till minneskonst: Hur Al Madhafah/The
Living Room lyfter fram en närvaro och historia i staden som går utöver de gamla sentimenten, och hur det uppmanar majoritetssamhället att träda över tröskeln och bli till gäster i andra offentligheter för att så väva samman våra berättelser till nya.

Minnesarbeten kan hjälpa oss att förstå vilka vi är mot bakgrund av det förflutna, något som Rebecka Katz Thor lyfter i sin text i denna publikation. Al Madhafah/The Living Room gör en parallell rörelse och hjälper oss att förstå vilka vi är och vilket förflutet vi bär med oss i konstituerande av detta vi. I all sin praktiska vardaglighet belyser verket hur det offentliga är en fråga om ständig omförhandling. Vem får ta ansvar för nyckeln? Och vem är beredd att för en stund kliva över tröskeln och tolkningsföreträdet, och ta rollen som gäst?