Om Norra tornen — Joanna Zawieja

Joanna Zawieja

STRATEGi

Konstprogram Backaplan, 2025
Gestaltningsstrategi Viskans park, 2023
Förstudie Borås nya konstmuseum, 2023
Förstudie Sveriges museum om Förintelsen, 2023
Vad gör en park? Strategi för offentlig konst i folkparker, 2020–22

OMBYGGNAD

CURATing i urval

redaktionellt arbete

texter i urval

Om Norra tornen, 2021

recension, Svenska Dagbladet

→ SvD
→ PDF

Intill gränsen mellan Stockholm stad och Solna står en ny stadsport bestående av två högresta bostadshus. De två tornen, kallade Norra tornen, klättrar uppåt likt ett bygge av staplade klossar. Fasadernas utskjutande fönsterpartier och indragna terrasser bryter ner den monumentala skalan till en variation av mindre rumsligheter. Det ser ut som en balansakt. Formspråket och de prefabricerade fasadelementen för tankarna till 60-talets arkitektur, i synnerhet brutalismen med de råa betongytorna och den skulpturala geometrin. Med viss ironi refererar den ansvarige arkitekten Reinier de Graaf själv till tornen som ”Plattenbau for the rich”, ungefär miljonprogram för rika.

Förslaget att uppföra höga tvillingtorn på denna plats kom initialt från planarkitekten Alexander Wolodarski, som redan 2009 presenterade de första skisserna för två höghus på tomten. Detta förslag, Tors torn, blev mycket omdebatterat och förverkligades inte av ekonomiska skäl, så processen fick starta om. Norra tornen är ritade av nederländska arkitektkontoret OMA, på uppdrag av Oscar Properties. Med sina 125 respektive 110 meters höjd är de Stockholms högsta hus och kröner så också samtidens trend där höghusen allt oftare rymmer påkostade bostäder.

Det finns en symbolik i vem som förfogar över luftrummet. Att skåda ner och kasta skuggor är inte utan betydelse. Historiskt har höga hus speglat sin tids maktförhållanden, visioner och ekonomiska resurser. Om man blickar ut över Stockholms innerstad är det alltjämt kyrkorna och enstaka administrativa byggnader som Stadshuset och Skatteskrapan som bryter av den jämnhöga stadssilhuetten. I vår tid är det som nämnt exklusiva bostäder som skjuter i höjden, till följd av urbanisering, stadens förtätning, en Turning Torso-effekt där höghusen förväntas sätta städer på kartan, 2010-talets långa högkonjunktur och expansiva penningpolitik, samt den förhärskande synen på bostaden som ett investeringsobjekt.

Exteriört är Norra tornen bland det mest precisa, och iögonfallande, som byggts i Stockholm på länge. Robusta strukturer vars mångfacetterade fasader skapar dynamik och rörelse. Den ribbade och varmt infärgade betongen med synlig ballast har en materialitet som påminner om att vår relation till staden är taktil, inte enbart visuell. Här finns en imponerande konsekvens i gestaltningens alla skalor – från ballastens taktila mönster och de intrikata kubformerna, till de skulpturala riktmärken som tornen bildar på håll. Tyvärr möts inte fasadernas genomarbetade materialitet upp på insidan. Interiört är husen ritade av fastighetsbolagets arkitekter och svarar snarare på frågan vad målgruppen tros efterfråga i materialval och vitvaror, än på utsidans arkitektoniska ambitioner. Det är slätt, går i gråvitt och påminner om flertalet nybyggnationer i denna prisklass.

För att vara hus som ritats utifrån och in är planlösningarna rationella. Den bärande konstruktionen begränsar inte heller lägenheterna till de nuvarande lägenhetsindelningarna, utan formar ett ramverk som möjliggör framtida anpassningar. På det stora hela är de lägenheter som inrymts i strukturen väl fungerande, även om det finns en del inklämda lösningar och underligt små utrymmen. Framför allt är det de enorma vyerna och terrasserna som lyfter rummen. De sammanlagt 320 lägenheterna har alla minst en terrass, och flertalet blickar ut över staden åt flera håll. I varje fall när man kommer upp i höjd. På de nedre våningsplanen blickar omvärlden snarare in, men det kan ju finnas en tjusning i det med.

Norra tornen är del av området Hagastadens första etapp, en ny stadsdel med en bekymmersam och häpnadsväckande hög exploatering. Områdets täta kvarter har lett till bostadshus med begränsade ljusintag, mörka innergårdar samt brist på grönytor och godtagbara förskolegårdar. Norra tornen sticker ut i området. Till skillnad från en del av Hagastadens andra nybyggen kommer Norra tornens fristående volymer och genomarbetade fasader tåla att åldras. Vilket åter får mig att fundera över husens historiska referenser.

När brutalismen först byggdes, för ett drygt halvsekel sedan, var det med ambitionen att skapa bättre hem åt fler, inte minst mindre bemedlade, men också att bygga storslagna publika rum. Det estetiska uttrycket har ofta kommit att nedvärderas, men flera av de mer ikoniska husen, som Londons Balfron Tower eller Barbican, har med åren blivit till exklusiva lägenheter. Så kanske var det bara en fråga om tid innan ett prestigeprojekt likt Norra tornen skulle uppföras i denna vanligen så ifrågasatta stil. Mot bakgrund av denna historiska (stil)omvandling försöker jag föreställa mig Norra tornen om ytterligare ett halvt sekel. Hur kommer de att möta framtidens skiftande behov och ideologier?

Den täta staden, ett ideal i samtida svensk stadsbyggnad, blir allt oftare ifrågasatt. Ska vi kunna leva ihop i en klimatförändrad framtid krävs bland annat mer integrerad natur och fler gröna offentliga rum i staden. Detta för att stärka stadens motståndskraft (resiliens) mot de förändringar som kommer, för att minska resandet och främja vår hälsa. Det gångna årets pandemi och isolering har gjort detta smärtsamt tydligt. Som Annica Kvint skriver i DN den 6 januari har den verkligheten ännu inte kommit ikapp stadsbyggandets långsamma maskineri. Hög exploatering står fortfarande på agendan. Som del i att ställa om till ett mer hållbart samhälle måste också nybyggandet ses över. Det befintliga beståndet måste användas och anpassas i största möjliga utsträckning. Arkitekturen måste återbrukas.

Med en sådan morgondag i sikte framträder andra associationer och de staplade klossarna framstår plötsligt som en framtida ruin över samtidens täta stadsbyggande och maktförhållanden. En storslagen ruin som genom sin 60-talsinspirerade konstruktion och robusta karaktär ändå bär på potential till omvandling och anpassning. Inte helt olikt miljonprogrammet.