Om Liljevalchs — Joanna Zawieja

Joanna Zawieja

STRATEGi

Konstprogram Backaplan, 2025
Gestaltningsstrategi Viskans park, 2023
Förstudie Borås nya konstmuseum, 2023
Förstudie Sveriges museum om Förintelsen, 2023
Vad gör en park? Strategi för offentlig konst i folkparker, 2020–22

OMBYGGNAD

CURATing i urval

redaktionellt arbete

texter i urval

Om Liljevalchs+, 2021

recension, Svenska Dagbladet

→ SvD
→ PDF

I dag invigs tillbyggnaden till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm. Liljevalchs+, som den kallas, utökar konsthallens ytor till nästan det dubbla för att möjliggöra fler utställningar och internationella inlån av konstverk. Den rymmer också en ny entré, en butik och en utbyggnad av restaurangen Blå porten.

Efter en tid av kontroverser och debatter kring bristande transparens vid Liljevalchs chefsrekryteringar, glädjekalkyler för tillbyggnaden och den nya arkitekturens formspråk i Djurgårdens kulturhistoriska miljö, står nu Liljevalchs+ klar som en platsgjuten manifestation av Stockholm stads kulturpolitiska prioriteringar. Det är en märkesbyggnad som likt många kulturinstitutioner sedan 1990-talet riktar in sig på att bli ett besöksmål enligt receptet ikonisk arkitektur, konst, fika, och shopping. Ett recept som emellanåt sänker trösklarna för en bredare publik, andra gånger lämnar det efter sig offentliga prestigebyggen med utarmade budgetar.

Ritad av Wingårdh Arkitektkontor har Liljevalchs+ ett sammanhållet uttryck likt många av kontorets andra profilbyggnader. Det för tankarna till ett designobjekt. Den slutna volymen kröns av 166 lanterniner och blir med sin tydliga kontur en igenkännbar arkitektonisk enhet. Tongivande för huset är också samarbetet med formgivaren Ingegerd Råman, som bland annat varit med och utformat fasaderna med närmare 7 000 ingjutna glaskoppar i den råa betongen. Ett mångårigt samarbete som Råman och Wingårdh utvecklat över ett flertal projekt.

Att bygga i kulturhistoriska miljöer som Djurgården kräver varsamhet. Men vad denna varsamhet ska bestå i och vilka värden som ska värnas är en mycket större fråga än den om historiska formspråk. Ett återkommande förhållningssätt i dagens arkitektur är att beakta omkringliggande proportioner och skala, men att låta fasadutformningen vara en samtida tolkning av verksamheten eller av närliggande byggnader. Liljevalchs+ är placerad bakom konsthallens huvudbyggnad på den plats som tidigare inrymt en parkering. Knappt synlig från huvudleden Djurgårdsvägen låter den Liljevalchs nyklassicistiska byggnad från 1916 framträda i full styrka. Och apropå debatten om vår samtida lådarkitektur – huvudbyggnaden fick på sin tid smeknamnet ”Laxlådan” i folkmun.

Liljevalchs+ syns i stället från vattnet, i varje fall så länge som Gröna Lunds för närvarande stoppade utbyggnadsplaner inte ändras. Tillbyggnadens volym följer platsens rytm när den plockar upp skala, fasadlinje och takets avfasning från husen intill. Volymen sitter där som en smäck.

Fasadgestaltningen lämnar mig däremot undrandes. Betongen sluter sig kring konsten och vänder ryggen mot omvärlden. Där fasaderna väl öppnas upp med fönsterpartier är det främst butiken och kaféet som synliggörs.

Vid mina besök glittrar fasaden inte som utlovat, och jag känner en barnslig besvikelse likt den att Slussens guldbro inte glimrar. Fast kanske just glitter kräver tålamod och specifika solvinklar. Pressutskicket inför invigningen utlovar ”ett konstverk för konst” där ”den dyraste och känsligaste av konst” kan visas upp säkert. I sin slutenhet framstår tillbyggnaden som ett representativt bankvalv.

Interiört lever byggnaden upp. I synnerhet på de översta planen med det magnifika ljuset från lanterninerna. Hela tillbyggnaden är platsgjuten med väl synliga betongytor, och mycket fokus har lagts på säkerhet och rätt förutsättningar för inlånad konst. Liljevalchs+, sex halvplan på ungefär 2 400 kvadratmeter, rymmer sex utställningsrum av skiftande storlek kopplade till ett centralt trapphus. Passagen från huvudbyggnaden går genom ett lågmält trapphus. I de översta två salarna finns nyckeln till det man vill frambringa med huset: ett kontemplerande möte med konsten och ljuset, utan störande utblickar mot omvärlden. Känslan av påbjuden kontemplation förstärks av att min telefon förlorar all mobilsignal.

De här två salarna är storslagna i sin monumentalitet och i förnimmelsen av dagsljus. Väggarnas och lanterninernas råhet mjukas upp av trägolv och gipsväggar fria att färgsattas inför varje utställning. Här finns en parallell till stillheten och den precisa ljusföringen i Liljevalchs huvudbyggnad, ritad av Carl Bergsten. Men om rumsligheterna i Bergstens byggnad inspireras av de antika romerska villorna, så är tillbyggnadens konnotationer andra.

Jag uppskattar hur Wingårdh tydligt och generöst delar med sig av sina referenser, inte minst i utställningen ”Den grå massan” som nu inviger tillbyggnaden (pågår till och med 17/10). Här finns uttalade referenser både till Nordiska paviljongen i Venedig av Sverre Fehn från 1962 och till Malmö konsthall från 1975, ritad av Klas Anshelm. Byggnaderna delar en avskalad och monumental enkelhet, samt det jämna ljuset från lanterninerna

Men en stor skillnad ligger i kopplingen mot omvärlden, och det är inte utan betydelse. I Malmö, och Venedig, möter arkitekturen gatu- och parkrummet med öppna och glasade fasader, och blir så en del av flödena i de gemensamma rummen.

Liljevalchs+ lämnar mig med en obesvarad fråga: Vad är det egentligen för antaganden om en samtida konsthalls uppgift som denna byggnad svarar mot? För det har ju också hänt en del med konsten under det senaste halvseklet. Antagandet om att konst bäst avnjuts i slutna sakrala rum bortom tid och kontext är ett modernistiskt ideal som stora delar av efterkrigstidens konst ägnat sig åt att utmana och ompröva. Men av detta tycks varken uppdragsgivare eller arkitekt tagit ha intryck.

Liljevalchs tillbyggnad har robusta rumsliga kvalitéer och kommer säkerligen att bli ett utflyktsmål – inte minst genom den hänsynsfulla renoveringen och utbyggnaden av restaurangen Blå porten. Men det är svårt att bortse från symboliken i den slutna juvelasken på Djurgården. Att en kulturinstitution i sig byggs är ett ovärderligt tillskott till stadens gemensamma rum. De offentliga institutionerna har en angelägen roll att fylla, inte minst i tider av polariserad debatt och akut behov av nya visioner kring vår gemensamma framtid.

Med det sagt kvarstår den berättigade frågan varför över 500 miljoner kronor placeras i ett representativt bankvalv på Djurgården. När mindre kulturinstitutioner och produktionsplatser för konst och kultur i Stockholm är under stark press saknas klara svar på hur det gynnar konstens lokala ekosystem.