Venedig 2025 — Joanna Zawieja

Joanna Zawieja

STRATEGi

Konstprogram Backaplan, 2025
Gestaltningsstrategi Viskans park, 2023
Förstudie Borås nya konstmuseum, 2023
Förstudie Sveriges museum om Förintelsen, 2023
Vad gör en park? Strategi för offentlig konst i folkparker, 2020–22

OMBYGGNAD

CURATing i urval

redaktionellt arbete

texter i urval

Om Venedigbiennalen, 2025

Recension, aftonbladet

→ Aftonbladet

Arkitekturbiennalen i Venedig har nyss öppnat, och entrén till huvudutställningen är slående: en mörklagd sal med kväljande värme. På golvet står reflekterande vattenbehållare, och i luften hänger gamla luftkonditioneringsmaskiner och surrar likt insekter. Installationen Terms and Conditions är en dystopisk uppmaning: Efter att vi bränt oljan i komfortens namn – vad gör vi då?

Biennalens svar är till stor del en teknologisk overload: AI-genererade stadsplaner, 3D-printade strukturer och en stor skara robotar i en polyfon mässa med över 300 bidrag. Inte helt oväntat när huvudcuratorn är MIT-professorn Carlo Ratti.

Som utställning tenderar biennalen att drunkna i sitt eget informationsöverflöd, men bortom de tech-drivna framtidsscenarierna finns också mer handfasta inslag. När byggd arkitektur väl presenteras är det inte med glänsande visualiseringar, utan snarare i form av komponenter och byggsystem. Jag ser många valv byggda av biobaserade block, men inte en enda skyskrapa. Från Material Cultures byggsystem av kork, vass och vete, till mer spektakulära materialexperiment som Boonserm Premthadas skulpturala bågar av elefantgödsel.

Andra bidrag integrerar bakterier, svampar och växter i byggnader till en sorts hybridarkitektur. Den mexikanska paviljongen luktar jord från de utställda traditionella växtbäddarna och i Belgiens paviljong står en frodig odling och tjänar som klimatreglering. Överallt återkommer levande träd.

Det är flera nationella paviljonger som riktar blicken inåt mot den egna byggnaden och det ständiga arbete som krävs för att hålla ett hus vid liv. I det danska bidraget blir en nödvändig renovering av själva paviljongen utställningens tema. Som besökare möts man av en scenografisk exposé över byggnadens isärplockade beståndsdelar – material som vanligtvis betraktas som byggavfall, men här befinner sig under förvandling. Varje bit ska tas tillvara och omformas på plats.

I den finska paviljongen, ritad av Alvar Aalto, projiceras en film av konstnären Merle Karp som lyfter fram det kollektiva arbetet bakom arkitekturen – en städare svabbar paviljongens golv, en hantverkare borrar i väggen. Och i en avsakraliserad kyrka finns Vatikanstatens paviljong Opera Aperta.

Här ska kyrkorummet bli till en levande arbetsplats dit arkitekterna Tatiana Bilbao och MAIO bjuder in lokalbefolkning, organisationer och besökare att gemensamt restaurera både byggnaden, och områdets gemenskaper. Väggarna är klädda med vita textilier, och upplysta av elegant placerade neonljus. Här och där står ett bord för kollektiv handling – från middagar till val av rätt kulör på träbetsen. Juryns hedersomnämnande lyfter denna paviljong som en plats för relationell omsorg, snarare än färdig form. Men här, under öppningsdagarna, liknar det hela mest en stilfull fetischisering av engagemang. Kanske är jag ogin. Det är tidigt, biennalen har just öppnat och arbetet i kyrkan ska pågå i månader.

Frågan om tid återkommer genom hela biennalen. I tech-visionernas iver, som inte längre frågar hur vi ska stoppa klimatförändringarna, utan hur vi ska leva mitt i dem. I materialexperimenten och byggsystemen som föreslår ett regenerativt byggande. Och i blicken på arkitektur som ett oavbrutet görande och en förvaltning av det vi har. Det speglar ett skifte inom arkitekturen där fokus på form och objekt ersätts av ett engagemang i material och process. Det mest intressanta inom arkitekturfältet idag handlar inte om enskilda byggnaders gestalt, utan om praktiker som förändrar sina arbetsmetoder och utvecklar strategier för hur man lagar, omvandlar eller bygger från det som finns till hands. Som ser det byggda som del av ett kretslopp snarare än en slutprodukt.

Medan samtalen förs i Venedig söker arkitekter också i Sverige efter vägar framåt. Det finns en vilja att ställa om till cirkulära materialflöden, men ett inbitet maskineri med en industriell ekonomi och standardisering står i vägen. Det är enklare och snabbare att specificera en ny industriprodukt än ett återvunnet material som saknar klassning, och i dagens system finns ett ekonomiskt incitament: byggföretag och konsulter tjänar ofta på att agera mellanhänder i försäljningen av nytt.

Om det finns något konkret att ta med sig från Venedig, så är det att en omställning till hållbart byggande kan stödja en regional arkitektur – inte i form av en nostalgisk estetik som de föreslagna ”Sverigehusen”, utan genom ett uppbrott från modernismens produktionslogik. Men för detta krävs tid – för att plocka isär, katalogisera, underhålla, testa, bearbeta och hålla vid liv.

Med biennalen klingande i bakgrunden tänker jag att det kanske snart går att skala upp materialexperiment och certifiering av återbruk med teknikens hjälp. Men än så länge är nyckeln till omställning just tid – och en annan syn på resurser. För i praktiken är det som redan är byggt vårt mest tillgängliga, lokala material. Och medan vissa söker efter sätt att frigöra tiden, fortsätter systemet att premiera nyproduktionens logik – att gräva, såga, spränga.